Tankar om tider.

Kan ni också ibland känna och undra varför vi är där vi är idag? Vad är det som bildat oss till dom vi är idag? Att man har flyttat till olika ställen, anpassat sig på nytt för varje ny sak man påbörjar i sitt liv.

Jag känner ingen lust till det längre, jag vill gå tillbaka, tillbaka i tiden.
Jag vill vara i skolan dagarna innan studenten då klassen var samlad, vi hängde ihop alla! Eller jag vill backa då vi blev den klassen, på insparken som vi vann! vi var en klass, en enad klass då, sen sprack de mesta, man bildade grupper, hade man ingen var man utanför.

Jag vill backa ännu mer, då jag började ettan, då man började på ett helt nytt ställe, skulle ha nya klasskamrater, nytt folk över huvud taget!

Backa mer, när man slutade nian, man sa hejdå till alla på grundskolan, vissa man gått tillsammans med för en evighet, tänka sig att vissa skulle man aldrig se igen, andra skulle hålla för livet ut.

Backa till när man började högstadiet, kanske inte så stort man kände de flesta men man blev nya klasser.

Backa till då jag flyttade till Halmstad, var nio år, fick nya vänner fort, bytte dialekt så småningom, var ingen Skåning längre.

Backa till då man började skolan för första gången! Vilken spänning, nu skulle man lära sig saker.

Dagis, då man lärde sig prata, gå, krypa, ta sig fram överhuvud taget! Allt har betydelse, tänk om jag aldrig lärt mig gå, skulle jag vara en helt annan person då? Om jag skulle ta längre tid för att lära mig prata. Skulle jag vara mindre accepterad idag då?

Nu sitter jag här, jag har bott hemifrån i två år och nu bor jag hemma igen. När kommer jag flytta igen tro, kommer jag komma dit jag vill i livet?

Jag funderar så mycket, saknar så mycket, och allt går igenom mitt huvud, rusar fram.

Minns första gången jag var på en riktig fest. Vilka minnen, vilket pucko man var. Har man mognat nåt mer idag då? Vad tänker man inte om dom småtjejerna som står samlade utanför McDonalds varje fredag? Flera av oss har ju faktist varit som dom där.

Första kärleken! haha, jag minns hur jag satt där ute på landet, på taket till ett el-hus. Vi klättrade alltid upp där, satt där ett gäng, solade om det var soligt.

Alla sorger som kommit, man har växt ifrån varandra, träffat andra. Saker har hänt, saker har ändrat oss.

Man har kanske blivit känsligare, någon som dött, någon som blivit sjuk, allt tar på oss, tar på vårt psyke, tar på vår egen hälsa.

Jag har sörjt. Jag har haft dom som dött i mitt liv. Vissa jag inte minns lika bra, men jag vet att jag var där.

Så många tankar som gått i mitt huvud inatt, låg vaken till fyra.

Om min lillebror aldrig dött när jag var två skulle vi ha flyttat till halmstad då? Vi skulle ju varit en extra i familjen, var skulle vi bott då? Jag skulle nog troligen vara en annan person idag.

Så kanske allt har ett syfte ändå, kanske är det meningen att vi ska bli dom vi är idag just för alla konsekvenser som kommit ut i livet.

För mycket grubblande, för mycket filosofi, för mycket psykologi.

Var den du är och stå för det! Du är du, och det är ingen annan som kan vara det åt dig!

Puss på er!